Plåtmagasinet/Bomullsmagasinet

Plåtmagasinet var en byggnad iklädd korrugerad plåt som användes för att lagra bomull. Denna låg på samma grund som nuvarande byggnad som idag kallas Bomullsmagasinet. Byggnaden uppfördes under slutet av 1930-talet och stod klart 1939 före krigsutbrottet. Negativ påverkan för produktionen vid en eventuell avspärrning fick Sveriges regering att ålägga företag som krävde importvaror för sin produktion att upprätta ett beredskapslager. Statens beredskapsnämnd gav bidrag till uppförandet av Plåtmagasinet. Vid uppförandet kom montörer bland annat från Tyskland. Personal från verkstaden, exempelvis Kim Adamsson och Johan Robertsson, bistod med smides- och plåtarbeten. 

Transport av balar från Floda station genomfördes med ångbåt, ”S/S Säfvelången” fram till 1943 då båten lades upp för att aldrig mer sjösättas. Tillgången på kol som bränsle för båtens drift var starkt begränsad under krigsåren och det gjorde att den inte användes efter 1943. Transporterna med järnväg/ångbåt ersattes med lastbilstransporter från Göteborgs Hamn till Tollered. Bomullsmagasinet hade en Telfer installerad för att kunna stapla balarna på höjd med syfte att utnyttja höjden i lagret och efter produktionens behov kunna ta ned balar säkert för vidare befordran till balbrytningen. Telfern togs ur drift i slutet av 1960-talet. Dieseltrucken kunde då nå tillräcklig höjd i plåtmagasinet. 

Magasinet rymde cirka 2 000 ton vilket motsvarar cirka 10 000 balar (200 kg/st). Enligt referens nedan hade bomullsspinningen en årsproduktion av omkring 1 300 ton garn i slutet av 1940-talet. Magasinet innehöll som mest cirka 2 200 balar bomull och 500 balar cellull, sammanlagt 500 ton dvs. ungefär 1/3 av årsförbrukningen. Värdet av råvara som förvarades i bomullsmagasinet uppgick till storleksordningen strax under 20 miljoner kronor i 2019 års penningvärde. Bomullsbalar samlastades ibland på båtar med kaffe och de som hade tillgång till magasinet kunde med lite tur få med sig några kaffebönor hem för att rosta och mala, ett välkommet tillskott, inte minst under ransoneringen som pågick fram till 1947. 

Resultat av mätningar som leverantören i respektive land gjort innan bomullen lastades, sändes parallellt med att leveransen påbörjades till Nääs Fabriker. Som regel lovade dessa mätningar bättre kvalitet än den verkliga. Av det skälet provades bomullen på nytt då den anlände till Göteborgs Hamn och mätningarna jämfördes. Prover togs på balarna för analys på fabrikens laboratorium. Samtliga balar märktes med nummer i samband med provtagningen för att man i efterhand skulle kunna spåra genomförda analyser till rätt bal och del i produktionen samt till vilken kvalitet som erhållits i de olika tillverkningsmomenten. Främst handlade detta om att identifiera de balpartier som inte höll måttet. Låg resultaten mycket sämre än vad leverantören angett kontaktades inköparen på koncernen, som reklamerade förhållandet och priset kunde eventuellt reduceras. 

Proven vid mottagningskontrollen på fabriken analyserades styrka (Pressley) och renhetsgrad (Shirley). Vid Shirleybestämning räknar man även ”neps”. Neps var små tovigheter av ”döda” fibrer som inte var spinnbara. Dessa sitter kvar på garnet och ger materialet ett sämre utseende. Dessa ”neps” tar inte heller upp färgämnen optimalt vilket kunde påverka utseendet negativt. Ju mindre antal ”neps” i bomullen desto bättre bomull. Man mätte även fiberlängden genom så kallad stapeldragning, ju längre fibrer desto bättre kvalitet och högre pris. 

Några ur personalen som arbetade i Plåtmagasinet var Johan Kaju och Osvald Hein. 

Transport till balbrytningen

Första tiden efter att det nya lagret för balar var byggt så användes rälsbundna vagnar som ledde ända in till balbrytningen och som förflyttades med hjälp av en häst och mankraft. Denna transport togs ur drift någon gång i slutet av 1940-talet. Rester av rälsen finns kvar i några av Nääs Fabrikers lokaler än idag (2019). Därefter togs ett eldrivet fordon med flak (truck) i drift som utförde transport av balar från Bomullsmagasinet till Balbrytningen. Denna kördes av en person, stående på en platta fram till. En spak fanns som ”stack ut” rakt fram, avsedd för styrning, och pedaler fanns för broms och ”gas”. Posten i Göteborg använde likadana fordon för transport mellan postterminalen och järnvägen.

Under 1960- och 1970-talet transporterades balarna med truck (diesel- och eldrivna) till balbrytningen. Dieseltrucken var av större modell och var det hjälpmedel som lastade in och ut balar på högre höjd. 

Georg Hallqvist, Gustav Sjöblom och Georg Johansson (Fredings) var några av de personer som körde den eldrivna balvagnen/trucken. Ibland, mellan baltransporterna, gick färden upp till affären för att hämta mjölk och dricka för att fylla mellanlagret vid fabriken för senare försäljning till personalen. Denna äldre variant av truck ersattes av dieseltruck/eltruck någon gång under 1960-talet.