Min farfar och farmor Evald och Julia Svantesson kom till Tollered 1928. De var statare på Aspenäs Herrgård i Lerum men fick söka sig ny utkomst då denna verksamhet upphörde 1928. Det var inte så långt till Tollered och Nääs Fabriker. En familj med många barn på väg ut i arbetslivet var välkomna till Tollered och Nääs Fabriker som behövde arbetskraft.
Evald och Julia fick nio barn, sju flickor och två pojkar. Barnen var födda mellan 1909 och 1928. De uppväxande barnen var alltså jämnåriga med många av esterna som kom till samhället i slutet av andra världskriget. Två av barnen gifte sig med ester.
En av döttrarna, Lilly, gifte sig med Harald Männik. De bodde kvar i Tollered hela livet. Harald jobbade vid Nääs Fabriker och startade sedan egen verksamhet med fönsterputsning.
Sven, min pappa Gustavs storebror, fick sällskap med en estnisk kvinna, Erme (Ermelinda Pensas). Erme och Sven gifte sig 1945. Då jobbade de båda vid Nääs Fabriker. De flyttade 1948 till Mölndal/Fässberg och började arbeta vid Krokslätts fabriker. Första barnet Eigil föddes i januari 1949.
Många ester blev kvar i Sverige men en del sökte sig vidare till USA och Kanada. Erme kände ester som var i Kanada och dessa beskrev utkomstmöjligheter och levnadsförhållanden i detta land. Dessa vänner erbjöd sig också att ta emot dem och underlätta ankomsten till det nya landet. Som jag lyssnade in det som barn i mitt föräldrahem så var det i huvudsak två skäl som gjorde att Erme och Sven tog steget att flytta till Kanada. Det ena skälet var att man trodde på bättre utkomst och levnadsförhållanden i Kanada. Det andra skälet var rädslan för att ett nytt krig skulle bryta ut i Europa. Koreakriget blev för många ester en tydlig påminnelse om krigsrisken i världen.
1951 flyttade Erme och Sven till Toronto i Kanada. De åkte båt som avgick från Malmö. Min pappas målande beskrivning var att sista samtalet i Sverige med dem var ett telefonsamtal hem från Malmö. Sen var min pappa och kanske fler i släkten inställda på att kontakterna skulle bli via brev och att man inte skulle tala med varandra eller se varandra igen. För det var ju den värld man kände då och som man sett från tidigare emigranter. En och annan kom åter men de flesta hade man brevkontakt med eller tyvärr så tappade man bort varandra helt. Mot denna bakgrund så kunde nog flyttningen upplevas som både känslosam och lite svår bland både släktingar och vänner.
Kontakt blev det! Jag har en mängd brev, födelsedagskort och julkort sparade som Emre och Sven och deras barn sänt till mina föräldrar och mig.
Utvecklingen i världen gick sedan snabbt. Redan 1959 besökte Sven och Eigil Tollered och var med på Evald Svantessons 70-årsfirande. Då åkte de inte båt utan de kom med propellerflygplan via mellanlandning på Island. Det var nog ändå fortfarande lite ovanligt att emigranter från USA och Kanada kom hem till Sverige på besök. Därför intervjuades Sven av Elfsborgs Läns Tidning.
Sven och Emre fick två barn till, Anne född 1953 och Harry född 1960. Dessa yngre barn har också besökt Sverige. Likaså var både Sven och Emre i Sverige flera gånger, med bättre flygförbindelser för varje gång. Idag har jag via datorn kontakt med mina tre kusiner i Kanada.
