Balbrytning

Det första steget i produktionsprocessen är balbrytningen, där de hårt sammanpressade balarna öppnades med ett speciellt verktyg, en stor yxa med specialutformad egg som utvecklats lokalt av smeden. Bomullen luckrades upp samtidigt som en viss rensning genomfördes. 

Från trucken lastades balarna av i stuvar, en stuv för var och en av balbrytningsmaskinerna. I balbrytningen togs balarna emot och olika sorter av bomull som hade olika egenskaper bröts/blandades enligt ett förutbestämt recept. Produktionsplaneringen fastställde recepten. 

Ett transportband matades av tre balbrytare som kallades ”Aggregat 1”. ”Aggregat 2” hade fyra balbrytare efter sig. Bomullen lades i ”sjok” i öppnarna som var intaget till varje maskin där bandet transporterade bomullen till en Chrighton-öppnare som skakade och luckrade upp bomullen samt avlägsnade grövre föroreningar. 

Efter öppningen av balarna användes en maskin kallad Klopfreiniger, placerad där materialet rensades ytterligare. 

Från balbrytningen blåstes bomullen till blandningskamrarna med fläktar/ejektorer till våningen ovanför balbrytningen, den så kallade Rensen. Blandningskamrarna hade två uppgifter, dels att ge plats åt mellanlager av olika bomullsblandningar, dels att fibrerna skulle återvinna sin spänst efter den hårda behandlingen i balbrytningen. 

Balbrytningen låg under 1960- och 1970-talet i Mellersta Fabrikens tillbyggnad på sydvästra sidan. Tidigare var balbrytningen placerad i bottenvåningen i både Mellersta och Norra fabriken, dock inte samtidigt. 

Några som arbetade i balbrytningen var bland andra, Gösta Fredriksson, Nicolous Pereszteghy, Fredrik Karlsson, Bertil Andersson, Isidor Johansson och Lennart Johansson. 

Rensen

Under perioden 1950-1965 lyftes bomullen manuellt i fång från blandningskamrarna till Hopper-Feeder Porcupinerslagan, eller ”Öppnaren” som den också kallades. Efter 1965 användes ett automatiskt system. Denna maskin luckrade upp, rensade och syftade till att ge jämn matning av material. I rensmaskinerna behandlades bomullen av ett antal slagor, varvid den omväxlande samlades till vaddmattor och sönderdelades i enskilda fiberknippen. Transporten mellan Hopper-Feeders och rensmaskinerna genomfördes med hjälp av luft. Sedan skedde transport för vidare behandling i en så kallad dubbelslagmaskin där de sista föroreningarna av betydelse avlägsnades. 

När bomullen matats in i rensmaskinen erhölls rensvadden (en rulle med vikt cirka 25 kg, cirka 60 yards lång, 1 yard bred). Varje vadd vägdes av rensmaskinskötaren. Var den för lätt eller för tung påverkade detta ”numret” längre fram i processen. Laboratoriet provade bomullen med avseende på jämnhet och vikt i en apparat som klippte av vadden i jämna yardslängder vilket även gav ”numret”, ett kvalitetsbegrepp inom textil. 

Adolf Henriksson, Manfred Johansson, Harald Nilsson och Gunnar Hurtig var några som arbetade i Rensen. 

Kardning

Vadden transporterades manuellt i vagnar från Rensen in till Kardrummet som låg en våning upp det vill säga på Mellersta Fabrikens första våning. Före 1962 var Rensen belägen i Norra Fabrikens bottenvåning. Kardningen syftade till att parallellisera fibrerna samt att bortforsla för korta fibrer, fiberknutar, kvarvarande fröskal med mera. 

Rensvadden låg på rullar och placerades på en kardmaskin(kardverk) som bestod av två cylindrar försedda med kardläder som sträckte bomullsfibrerna till ett tunt flor. Floret koncentrerades till kardband som lades/virades ned i en kardkanna. 20 kardkannor var källan till en maskin som sammanfogade bomullen till ett större kardband för att underlätta och effektivisera nästa process som var sträckningen. 

På kardfloret togs nepsprover och på kardbandet ett så kallat nummerprov. En felaktig inställd karda kunde tillverka neps istället för att karda bort dem. 

Större delen av materialet gick direkt från kardningen till sträckningen. En mindre del gick till vidare beredning i Kamrummet. Bomullen lämnade Kardrummet i form av ett kardband, ett band av ett fingers grovlek, bestående av ett löst sammanhängande material. Kardbanden transporterades vidare i kannor till sträckningen. Kardmaskinerna krävde mycket smörjning eftersom de var tunga och komplexa med många rörliga delar. 

Arbetsmiljön var farlig på flera sätt och maskiner hade inte skydd baserade på risker som man har i dag. Kardrummet var särskilt farligt med sina stora svänghjul, kugghjul och remmar. Det tog ganska lång tid att stoppa en kardmaskin på grund av stora svänghjul som jämnade ut kraften från motståndet i bomullen och motordriften. 

Några som arbetade i Kardrummet var Arvid Svensson, Augusts Gravitis, Gina Sinik, Arnholt Magnusson, August Alango, Janos Guyvity, Karl Andersson, Malcolm Jansson, Helge Nylund, Alvar Henriksson, Erik Samuelsson, Åke Axelsson, John Olsson och Gustav Eriksson. Kardslipare var Harald Jansson, Ernst Davidsson, Sven Johansson och Arne Andréasson. 

En dag under 1934 fick Gustav Svensson, 19 år gammal från Gustavsberg i Torska, sin högra arm indragen in i en kardmaskin. Han har berättat att han hade haft en bit ”trassel” i handen som användes vid underhåll för att torka bort fett och olja som gick åt för driften av maskinerna. Trasslet var en bidragande orsak till olyckan. Handen fastnade mellan kardmaskinens kardband men han lyckades slita loss armen/handen så att han inte åkte vidare in i maskinen. Gustav blev körd till lasarettet i Alingsås där man stelopererade långfinger och ringfinger. Dessa två fingrar blev som två ”krokar” som inte kunde röra sig. Pekfinger och lillfingret saknadesin naturliga led längst ut.

När han kom tillbaka till arbetet igen blev han uppkallad till fabrikschefen som lade fram ett dokument och bad honom skriva på. Gustav var frågande till detta och fick förklaringen att han skulle skriva på för att erkänna att han själv var vållande till det som hade hänt. Han skrev inte på och gick därifrån med sura miner från chefen. I och med att han inte skrev på fick försäkringsbolaget betala ut en livränta som skulle betalas ut av bolaget tillsammans med veckolönen. Livräntan sattes till det totala beloppet 42 kr (1 350 kr i 2019 års penningvärde).

Det hör också till saken att Gustav hade sparat till ett dragspel som han planerat köpa och som han glatt sig åt men idén om att lära sig spela dragspel som var väldigt populärt vid den tiden, blev omöjligt.

När han första gången, efter att försäkringen betalades ut, hämtade sin lön så var försäkringsbeloppet specificerat, ett lågt, men ändå något för den invaliditet som blev livslång. Men på lönespecifikationen längre ned var samma belopp avdraget. Det blev alltså inte någon ersättning, den tog bolaget hand om. Gustav undrade vad detta handlade om så han gick upp till kontoret och frågade varför? Kontorschefen svarade att ”man inte ska kunna tjäna pengar på att skada sig”. Gustav blev arg, kontaktade försäkringsbolaget och fick pengarna direkt utbetalda till sig personligen efter det.

Arbetskamraternas reaktion på detta blev negativ för Gustavs del, ingen tog något parti för honom som skadat sig som han upplevde det. En förklaring var att man inte ville komma i dålig dager gentemot fabriksledningen, alla var rädda om sitt eget skinn av naturliga skäl. 

Sträckning 

Sträckningen utfördes i en maskin där sex kardband förenades till ett och samtidigt sträcktes upp till sex gånger sin längd, denna process upprepades två gånger. Avsikten var dels att åstadkomma en parallellisering av fibrerna, dels att ge en utjämning mellan eventuellt svaga ställen i kardbandet. 

Den andra sträckningen syftade till att upptäcka eventuella ojämnheter som senare kan ge upphov till stora fel i garnet. Konsekvenser kunde till exempel bli att en excentrisk vals behövde bytas ut, smuts och damm kan ha virat sig omkring någon vals och dylikt. Det färdigsträckta/kammade materialet sändes vidare för slubbning. 

Sträckningen genomfördes i Mellersta Fabrikens första våning i anslutning till kardrummet. I sträckningen arbetade bland andra Einar Olausson, Gunnar Efraimsson, Stanislaw Kaczmarek, Per Jacobsson, Otto Jacobsson, Gunnar Jansson, Oskar Karlsson, Knut Björkdahl, Axel Karlsson och Branko Buvac. 

Einar Olausson hade ett gediget fotbollsintresse och hade tidigare själv spelat aktiv fotboll i Tollered IF. Han var också en flitig tippare på stryktipset som då hade tolv matcher. Trots detta räckte inte hans kunskaper till för att erhålla tolv rätt på tipset. Einar planerade en ny metod för att skapa en ”rätt rad” och storvinst. Einar arbetade i sträckningen och tittade genom ett fönster från sin arbetsplats på de som passerade Mellersta Fabrikens huvudingång. Han noterade en etta för varje kvinna som gick in och en 2:a för varje man och förmännen fick ett kryss.

En måndag vid arbetets start var Einar bedrövad för han hade missat tolv rätt som berodde på att ”Valdemar i trånget” artigt öppnade dörren för ”Brôt-Ida” som gick genom huvudingången före Valdemar. Då blev det fel ordning och Einar missade en match och alla rätt den gången, inte roligt. Einar lär ha kommenterat ”Varför skulle han göra sig till och öppna dörren för Brôt-Ida?”. En fråga man kan ställa sig om man förlorat på tipset av detta skäl.

Kamning

För bättre kvalitet genomgick delar av det kardade materialet kamning, varvid de kortaste fibrerna bortkammades. Kamrummet var beläget i Mellersta Fabrikens första våning i anslutning till kardrummet. 

Några som bland andra annat arbetade i Kamrummet var Gustav Jacobsson, Imre Fodor, Filip Andersson, John Jansson, Ebbe Johansson och Gustav Svensson. 

Slubbning (förspinning)

Sträckbanden matades in i en vingspinnmaskin och sträcktes (förspanns) ytterligare till förgarn. Dessa förgarnsbobiner sattes i spinnmaskinerna. Eftersom materialet blev tunnare behövdes snodd för att hålla samman fibrerna som även bör ligga ganska parallellt. Här provas Nummer (Ne) och Jämnhet (Uster) och snodd. Slubbningen sker i en, två alternativt tre processer, beroende på vilket garn man slutligen önskar erhålla. 

Det förspunna garnet var cirka 5 mm i diameter före slubbning och efter avslutad behandling hade garnet en diameter på cirka 0, 5 mm. Normal provning efter slubbning var Snodd, Härvhållfasthet och Enkeltrådstyrka. 

Några som arbetade med slubbning var bland andra Arvid Johansson, Draga Hansson, Erland Randesjö (Johansson), Jenny Gustafsson, Lars Hansson, Harald Männik, Hildur Karlsson, Gerhard Andersson, David Gustafsson, Per Attemalm, Helene Hurtig, Karl Randmaa, Ilmar Thein och Stig Karlsson. Valsklädare och smörjare var Harald Axelsson, Axel Johansson, Ture Säll, och Eino Piibeman. 

Sista åren i fabrikens produktion låg slubbning i Mellersta Fabrikens första våning, i anslutning till Kardrummet. Finslubbar fanns också under en tid och låg på tredje våningen i Mellersta Fabriken. 

Bomullsspinning

Spinningen genomfördes i så kallade ringspinnmaskiner. Förgarnet passerade ett valsverk, där det sträcktes och träddes genom en ring som löpte på en cirkelformad bana, och upplindades slutligen på en spindel. Spindlarna, totalt 7500 stycken, fördelade på 30 spinnmaskiner roterade med en hastighet av 6 000– 11000 varv per minut. Vid spinningen skiljde man på väft och varpgarn. Fram till och med 1960-talet hade dessa vanligen haft olika snoddriktning (lösare snodd = väft). Varpgarnet spanns alltid på pipor, vilka fördes vidare till Rullningen. 

Väftgarnet spanns antingen på automatpipor, vilka kunde sättas direkt i automatvävstolarnas skyttlar eller på väftfenar, varvid garnet måste omspolas före vävningen. Om garnet inte skulle behandlas före leverans, till exempel färgas eller tvinnas, var väftgarnet färdigt för packning och leverans till Alingsås. 

Med lite tur, lagom med fukt i lokalerna och bomull av bra kvalitet, då kunde spinningen flyta på bra, man kunde få ett par minuter att växla några ord eller titta i en tidning. Rut Gustavsson passade på att lösa korsord, ibland föll inte alla ord på plats, då kunde hon utbrista ” … om ni ser Lovell så be att han att kommer hit”.

Lovell hette Gustaf Lovell och var spinnmästare på fabriken, en av hans talanger var tydligen korsord. 

Varpgarnet hade ytterligare några processer att genomgå. Först rullades de på korsrullar i rullmaskiner, därefter vidtog tvinning. Tvinningen utfördes på tvinnmaskiner vilka till sin uppbyggnad påminner om spinnmaskinerna men saknar sträckverkssystem. Innan varpgarnet levererades till Alingsås Bomullsväveri varpades garnet där korsrullarna ordnades i en ”häck”. På varpbommarna låg garnet för glest för att kunna användas för vävning. Flera varpbommar sammanfördes därför vid dressningen i väveriet i Alingsås till en ”vävbom”. ”Travellers” var öglor av olika utformning som krävdes för olika garndimensioner. 

På senare år fuktades garnet efter vägning med syftet att ge garnet bättre hållfasthet. Efter vägningen på våning två och tre i Mellersta fabriken, kördes materialet över till Norra Fabriken i vagnar via förbindelsen (finns fortfarande kvar) på Mellersta fabrikens tredje våning och Norra Fabrikens fjärde våning, för vidare rullning eller tvinning. 

Den sista spinnmaskinen installerades på Nääs fabriker 1975. Det var den senaste tekniken och en så kallad ”Open End”, spinnmaskin som från kardbandet gjorde slubbning, sträckning, spinning och rullning till färdigt garn i en och samma process. 

Skiftarna eller åtagarna, som de också kallades, bytte de fulla spolarna mot tomma. Skiftning var ett moment som ofta yngre och oerfarna fick utföra. Det fanns alltid en erfaren i närheten, Gun Eriksson var en av dessa. 

De som arbetade med skiftningen var bland andra Lillis Wahlén, Sven Källman, Karl-Harry Rohden, Bror Karlsson, Ingvar Pettersson, Harald Männik, Alexander Kasparenko, Einar Nilsson, Göte Johansson, Johan Kasparenko, Ragnar Jansson, Herbert Eriksson och Folke Eriksson. 

Evald Bengtsson, Lars Fred, Nils Nilsson, och Harry Henningsson med flera, vägde garnet efter spinning före nästa steg. 

Överblivet garn som inte passerade kvalitetskontrollen kom bland annat från bobiner och pipor som skars upp, ett avfall från spinneriet som blev trassel. Efter härvning av materialet samlades det upp på ”Snörevinn”, våning fyra i Mellersta fabriken. Därefter transporterades härvorna i en låda vidare via linbana från andra våningen, trapphuset i Mellersta fabriken till det idag igenmurade partiet ovan ingången i Förrådet. Där paketerades härvorna i brunt papper och forslades vidare till gamla kontoret. 

Otto Jonsson var lagerchef, en tjänsteman som klassade materialet, märkte och sydde igen säckarna så att man kunde se vilken kvalitet och adress som gällde. Trasslet användes internt bland annat till torkmaterial och trassel som såldes externt. 

Bomullsspinningen var belägen i Mellersta Fabrikens våning två och tre. Uno Samuelsson, Elof Johansson, Harald Axelsson och Verner Larsson tillhörde verkstadspersonalen som utförde underhållsarbeten i Spinnrummet. 

Några som arbetade med spinning var Elsa Davidsson, Stig Carlsson, Jenny Johansson, Ritva Jacobsson, Ingvor Blomberg, Karin Blomberg, Ilona Palmai, Leif Säll, Irene Alango, Agda Eriksson, Gun Lundström, Jonny Björkdahl, Valter Romvall, Irene Romvall, Albin Prelog, Ingrid Johansson, Lilian Andreasson, Josef Selak, Emilija Selak, Wladyslawa Kaczmarek, Gustav Rydgren, Arnold Robertsson, Maj-Lis Andreasson, Tage Davidsson, Anna Jansson, Märta Eriksson, Asta Ewer, Elvira Attemalm, Astrid Gustavsson, Monika Gustavsson, Karl Johan Liljeblad, Hulda Lidström, Åke Axelsson, Harry Henningsson, Alexander Dubow, Jaan Rammus, Josep Piibeman, Eskil Aronsson, Alma Jönsson, Anna-Lisa Hammar, Lilian Karlsson, Märta Eriksson, Agda Eriksson, Ida Eriksson, Anna Karlsson, Gustav Karlsson, Svea Danielsson, Ida Henriksson, Sminka Todorovic, Radisav Todorovic, Boro Reljanovic, Lars-Erik Hallkvist, Sava Buvac, Per-Inge Karlsson, Milan Sinik, Sonja Leini, Olof Eriksson, Rosvall Johansson, Ragnar Johansson, Harry Pettersson, Gösta Danielsson, Egon Larsson, Åke Efraimsson och Gösta Andersson. 

Vigognespinning 

Vigognespinningens utgångsmaterial är som tidigare nämnts avfall från spinneri och väveri. Det senare avfallet, vanligtvis trassel, måste för att kunna spinnas på nytt först rivas vilket gjordes i en så kallad Rivmaskin. Materialet blandades och piskades i olika maskiner beroende på sin speciella sammansättning och blåstes därefter till kardverken. 

I vigognespinning är Kardverken av annan typ än vid bomullsspinning, och dessutom var tre kardverk kopplade i serie vilket innebär att materialet måste passera tre stycken kardverk efter varandra. Materialet utsattes för en mycket hårdare hantering i denna process och vid överföringen av det bildade floret från ett kardverk till ett annat, vändes fiberriktningen för att erhålla ett bättre genombearbetat material. 

Vid det sista av de tre kardverken, i den så kallade Spinnkardan förs floret över en flordelare bestående av smala remmar som delar floret i flera florband. Dessa passerar därefter gnuggvalsar och rullas i dem ihop till ett runt förgarn. Detta är utan snodd och har sålunda mycket ringa hållfasthet. 

Förgarnet upplindades på bobiner vilka transporterades till Selfaktorerna som användes vid spinningen. Dessa är av en helt annan konstruktion än de tidigare beskrivna ringspinnmaskinerna. Förgarnet passerade dock också i dessa ett valssystem där det sträcktes. Själva spindlarna är emellertid här monterade på en rörlig vagn. Spinningen genomfördes satsvis och gick till på så sätt att i första tempot/momentet matade sträckverket fram garnet och samtidigt avlägsnades spindlarna från sträckverket så att garnet hölls sträckt. 

I det andra tempot bibringas garnet sin snodd genom att spindlarna roterade i vagnens ytterläge. 

I tredje tempot slutligen går vagnen tillbaka till utgångsläget och samtidigt upplindades på spindlarna det färdiga garnet. Spinningen var sålunda inte kontinuerlig såsom i ringspinnmaskinen utan skedde i tempon/moment/satsvis. 

Garnet från vigognespinneriet hade i allmänhet lägre hållfasthet än bomullsgarnet, beroende på det kortfibriga utgångsmaterialet. Garnet användes vanligen till väft i flaneller med mera. 

Vigognespinneriet stängdes under 1955. 

Rullning 

Rullning genomfördes med olika syften, bland annat för att underlätta vid färgning och varpning. Lös rullning vid färgning och hårt vid varpning var viktigt. 

Rullningsavdelningens kapacitet var inte tillräcklig i Tollered trots 3-skift i denna avdelning varför en mindre rullningsavdelning byggdes upp i Sollebrunn som drevs från 1949 och dryga tio år framåt. Lokalen låg till vänster hundratalet meter före stora korsningen i Sollebrunns centrum på väg 42 om man kommer från Magra. 

Orsaken till att bolaget startade en rullningsavdelning i Sollebrunn var brist på arbetskraft och lokaler i närområdet. 

Spolmaskiner användes för upplindning av väft på spolpipor. Spolmaskiner fanns i olika utföranden, automatiska som bytte spolpipor automatisk och de manuella som krävde manuella byten av spolpipor. 

En Dressmaskin användes i samband med rullning där varpgarnet impregnerades med ett klister (dressas) för att öka garnets styrka vid den efterföljande vävningen. 

Rullning gjordes för färgning av garn i färgeriet i Tollered fram till slutet av 1950-talet och varpbommar transporterades för vidare hantering i Alingsås Bomullsväveri. 

Några som arbetade med rullning var bland andra Agnes Pettersson, Olga Johansson och Anna-Greta Attemalm, Leida Leetma, Ivan Sestan, Marija Sestan, Karin Haggren, Clarice Tornström, Signe Rydgren, Berta Randmaa, Vesa Reljanovic, Boro Reljanovic, Lilia Gravitis, Ruth Rosengren, Maj-Lis Hallkvist, Rosa Rydgren, Maria Hohner, Hildur Andersson, Hans Ewer, Erik Tornström, Dorde Bodo, Dragoljub Gajic, Sirkka Gajic, Fata Zahirovic, Hilding Bergfelt, Sven Bergfelt, Harald Jacobsson, Karl-Ivar Karlsson, Rune Svantesson, Karl-Evert Andersson, Vincent Eriksson och Lillis Wahlén. 

I Norra Fabrikens 3:e våning genomfördes rullning och tvinning. I Norra Fabrikens 4:e våning genomfördes varpning av bland andra Ester Jakobsson, Astrid Melin och Hulda Pettersson, Gunborg Rohden, Axel Björkdahl, Agnes Pettersson, Bertil Andersson, Åke Jansson, Adolf Kerkel, Lars Fred, Martin Kivilaid, Karl Andreasson, och Prudu Pütt. 

Slutbehandling 

De processer som slutbehandlingen bestod av var tvättning, blekning och färgning. 

Vid Nääs Fabriker fanns ett färgeri som före den tid vi berättar om har legat på andra ställen inom fabriksområdet. Färgeriet har enligt uppgift ursprungligen legat i den byggnad som idag kallas för ”Färgeriet”. Företagscentrets administration och Tollereds postkontor fanns här under 1990-talet. Efter den första tidens placering låg färgeriet i gamla Nedre Fabriken och därefter, fram till början av 1960-talet var färgeriet beläget i den byggnad som idag kallas ”Vadden” innan det lades ned. 

Sköljvatten från tvättning och blekning passerade en mindre reningsanläggning av okänd utformning innan processavloppsvattnet släpptes ut i ån. Gamla avloppsrör som inte längre används sticker fortfarande ut ur åfårans mur på några ställen. Under senare tid samlades färgbad och liknande kemikalier upp och sändes vidare i form av avfall för behandling. 

Axel Attemalm var en av personerna som arbetade i Färgeriet under många år. 

Vadden

Under många år tillverkades veckad bomullsvadd med beteckningen ”Kemiskt Ren”/”Medicinsk Veckad Bomull” för Astra och Sanetta. Detta utgjorde den allra sista delen av produktionen vid Nääs Fabriker innan verksamheten lades ned helt 1981. Denna del startades i januari 1960 i våning två, Norra fabriken. Packningsmaskinerna tillhandahölls av Astra. Man kan se denna del som en sidoproduktion i bolagets historia eftersom det var spinneri som var den stora huvudsakliga verksamheten under mycket lång tid. Sista åren fanns denna produktion i det nedlagda färgeriets lokaler (nu kallad vadden) och innan dess i Norra Fabrikens andra våning. 

Några som bland andra arbetade i Vadden var Hildur Karlsson, Brita Nilsson, Kerstin Svantesson, Gustav Jacobsson, Ester Carlsson, Johann Kaju, Radisa Rankovic, Ros-Marie Zahirovic, Lepa Danielsson och Sirkka Gajic.