Österlyckan invigdes 1905 som en samlingslokal för Nääs Fabrikers anställda och deras familjer. De kunde kostnadsfritt boka och använda lokalerna till bröllop, kalas och andra festligheter. Den var också tillgänglig för föreningsliv, bibliotek, gymnastik, lek och idrott. Dock med undantag för politisk verksamhet.

Samhället Tollered fick på detta sätt ett efterlängtat ställe att samlas på. Disponent Volrath Berg hade insett värdet i detta och bekostade byggnaden med egna medel som han fått genom arv från en släkting. Den vackra och pampiga byggnaden uppfördes åren 1904-1905 av byggnadsavdelningen på Nääs Fabriker.

Österlyckan användes flitigt under närmare 100 år, på 70-talet övertog Lerums kommun driften och någon gång runt sekelskiftet överläts den i privat ägo.

Tolleredminnen har fått tillgång till en fantastisk berättelse skriven av Gerd Nyström (1935-2019). Hon har kallat den Minnen från min barndoms Österlyckan. Hennes berättelse återges här i originaltext.

Minnen från min barndoms Österlyckan

År 1923 hade min far Manfred Johansson kommit som vaktmästare till Österlyckan. Han skulle bli kvar där fram till sin död 1967. Med honom följde hans mor och systern Ester. När pappa gift sig fick farmor och faster Ester flytta till andra utrymmen i huset. Jag, Gerd, föddes 1935 och min bror Kenneth 1937. I det stora röda trähuset med sin snickarglädje i vitt och grönt och den härliga trädgården växte vi upp. Österlyckan blev vår barndoms paradis.

Mina minnen går tillbaka till den tidiga barndomen och sträcker sig fram till mitten av 50-talet. Landsvägen, Rikssexan, slingade sig längs sjön innan den kom till oss och gick sedan upp genom samhället. När den nya vägen skulle dras fram skövlades trädgården. Kvar blev bara ett stycke motsvarande den gamla gårdsplanen och en bit vid vardera gaveln. Huset målades om i en tråkig grå färg och även interiören förlorade något av sin karaktär.

Trädgården

Det var nog ändå den omgivande trädgården som vi barn uppskattade mest. När jag drömmer mig tillbaka till barndomens trädgård ser jag den stora eken som stod utanför vår köksingång. På andra sidan huset stod en motsvarande ek. Trädgården var symmetriskt uppbyggd. Den omgavs av en hagtornshäck med öppning för grusgångar. Mot landsvägen öppnade den sig i mitten, och en kort poppelallé ledde fram till en bred stentrappa, som förde upp till den grusande gården och rakt mot den stora ingångstrappan till hallen.

Precis innanför häcken innan poppelallén började gick en bågformad grusgång åt vartdera hållet. Dessa passade utmärkt för cykelturer på våra trehjulingar. Den ena ledde till vår del av trädgården och till den syrenberså, där tant Ida och Frida hade sina utemöbler och den andra till tant Annas och Elins berså och den del av trädgården som farmor disponerade. En hängalm stod på vardera halvan, där gångarna började. På vår sida fanns också två björkar, en hängbjörk och en ornäsbjörk.
Både mamma och pappa var intresserade av odling, och rabatterna utanför huset innehöll många olika sorters. Blommor som flox, nejlikor, mariaklockor, dahlior och rosor. De odlade också grönsaker och potatis i vår del av trädgården. Där hade vi även krusbärs- och vinbärsbuskar.

Vår lägenhet

Vår enrumslägenhet låg på nedre botten på ena gaveln. Den hade en enorm takhöjd. Att sätta in och ta ut innanfönster var ett företag och att tvätta alla de små rutorna krävde tid. Vi hade fått värmeledning 1938, men det skulle dröja till slutet av 40-talet innan vi fick elektrisk spis, badrum och WC. Då fick vi också ytterligare ett rum, det tidigare Läsrummet, som vi av någon anledning brukade kalla ”Skolsalen”.

Genom köksfönstret såg vi den stora eken, uthuset med vedbod och dass, schersminbusken och syrenbersån. Vi såg också skogsstigen som ledde upp mot Svineberga och Påskellaberget och granhäcken längs vägen bort mot stora landsvägen. Från rumsfönstret brukade vi beundra solnedgångarna över sjön. Vi hade koll på alla som gick ner för att bada, fiska eller dona med båten och vi såg dem som med vattenflaskan gick ner till kallkälla för att hämta vatten. Vi såg Basen passera landsvägen på väg till kyrkan om söndagarna, högtidsklädd med kubbhatt och Alf på Gränsen som kom hem på besök från Fjellstadska skolan. Han skulle senare bli präst i Skallsjö.

Huset i övrigt

I det stora huset fanns många trappor och dörrar. Från vår farstu på baksidan av huset ledde en trappa upp till övervåningen och vidare upp till vinden. Från trappan kunde man komma in i Salen, som vi kallade den stora samlingslokalen där uppe. Ovanpå vår lägenhet bodde tant Ida och Frida, sömmerskorna eller Petterssons töser, som de också kallades. I andra ändan av huset på nedre botten hade tant Anna och Elin, Hallbergs töser, sin gavellägenhet med ingång från baksidan. Genom samma ingång kom man till farmors spisrum, dit hon hade fått flytta från vaktmästarlägenheten.

Från stora ingången på framsidan av huset kom man in i den stora Hallen med sin öppna spis, vars eldstad mestadels var täckt med en skärm. Till vänster om Hallen fanns Stora köket, som ofta användes vid kalas, och till höger fanns Läsrummet/Skolsalen. Från Hallen upp till ett duschrum och omklädningsrum och vidare upp till en liten farstu, och sedan var man inne i Salen med dess scen och läktare. Dit kom man också direkt genom stora ingången på baksidan av huset som var i nivå med övervåningen. Innanför ingången fanns en biljettlucka och bakom den fanns ett litet rum som disponerades av faster Ester.

Våra grannar i huset

Vi barn rörde oss ganska fritt i huset och hade stor glädje av de vuxna som bodde där. Jag kunde hälsa på tant Ida Frida, som satt i sitt kök sydde åt tanterna i samhället. I deras rum fanns en stor spegel, där man kunde se sig i helfigur, och där fanns mönstertidningar med vackra bilder på senaste modet. Jag lyssnade när besökarna diskuterade modeller och tyger och tittade på när tant Frida tog mått eller när tant Ida med nålar i munnen provade på kunden och ritade vita streck med krita på tyget. Hos tant Anna och Elin spelade vi fia och hos farmor plockepinn. Farmors fönster vette mot muren på baksidan av huset, dit varken sol eller måne kunde lysa in. Ändå hade hon lyckats få stora gröna krukväxter att trivas.

Faster Ester hade alltid något på gång i sitt lilla rum. Dit kom samhällets tanter för att bli ondulerade. Ibland luktade det bränt hår, för man kunde få både tång- och pappersondulering. Det var alltid lika spännande att se vad hon åstadkommit. Ibland kunde det lukta läder, för hon sysslade med läderarbete också. Jag minns den spännande tången som hon använde för att göra hål med och de tunna läderremsorna, som hon använde för att snöra samman de olika delarna till handväskor, skrivbordsunderlägg, plånböcker och bokomslag. Jag minns också de små verktygen som hon använde för att underifrån puffa upp lädret, när hon ville göra monogram och motiv. Ibland satt Algot där och textade och ritade ”adressen” till någons födelsedag eller bröllop.

Att bo i Österlyckan.

När man bodde i Österlyckan fick man finna sig i att gränserna mellan privatliv och arbete suddades ut. Pappa hade mycket lite tid att vara make och far. Han var ju hela samhällets Manfred. Österlyckan var vårt hem men också samlingsplats för samhällets medlemmar i vardag och fest. Jag erbjöds här ett slags titthål utåt mot stora världen. Här lärde jag känna Tolleredsborna. Här lånade jag mina första böcker och fick nyckeln till litteraturens värld. Här lärde jag mig föreningsteknik. Här kom jag i kontakt med gymnastik, lärde mig att stå på händer och att hoppa över plinten.

Här tog jag mina första steg på dansgolvet. Här såg jag min första film, min första revy och mitt första teaterstycke. Här lyssnade jag på den första klassiska musiken och hörde den första konserten. Här var jag på min första julfest och min första syföreningsauktion. Här tog jag min första lott och här röstade jag för första gången. Här var jag på mitt första 50-årskalas och mitt första bröllop. Här var jag med om min farmors och mina föräldrars begravningskaffe, och här satte jag punkt för min och familjens Österlycketillvaro, när jag tillsammans med Kenth under några dagar en påskhelg för många år sedan utrymde lägenheten, vinden och källaren efter pappas död.

Aktiviteter i huset

Uppe i Salen hände alltid spännande saker, tyckte vi barn. När vi var små hängde vi alltid pappa i hälarna där uppe. Se men inte röra lärde vi oss tidigt. Ses men inte höras gällde också. När pappa lagt ut brottarmattorna kunde vi göra kullerbytta och stå i brygga. Brottningsmatcherna intresserade mig inte. Dessa svettiga karlar i sina löjliga tantbaddräkter som stönade och stånkade försökte ta tag i varandra var äckliga, tyckte jag. Då var den kvinnliga gymnastiken betydligt intressantare. Jag kan inte varit så gammal, när jag för första gången en kväll fick följa med faster Ester in och titta på. Sedan satt jag där i ett hörn varje vecka och tittade fascinerad på språngmarschen runt lokalen, det fristående programmet och sedan redskapsgymnastiken, då bommarna och repen sänktes ner och bocken och plinten plockades fram.

Det spelades pingpong där uppe också och när bordet ställts fram kunde vi öva. På senare tid var det fotbollsträning också, dunsarna och sparkandet störde oss mycket där nere i vår lägenhet. Jag minns hur förtvivlad mamma var en kväll när vår fina spegel över buffén föll ner och gick i tusen bitar
Den tillställning i Österlyckan som vi och alla samhällets barn upplevde som den viktigaste och mest spännande under året och som vi såg fram emot med stor förväntan var julfesten, som familjen Berg ordnade varje år den 21 december för alla de anställdas skolbarn. I salen hade man satt in en stor gran, där pappa hade hängt upp ljus. Granen dekorerades med flaggor och karamellpåsar.

På långbord övertäckta med vita lakan låg julklapparna från familjen Berg som skulle delas ut senare. Alla barn var klädda i sina bästa kläder, och var spända på vad paketen kunde innehålla. Det blev först dans kring granen. Sedan togs lakanen bort från borden, och barnen ropades upp i tur och ordning. När man hörde sitt namn skulle man gå fram till Clara Berg och senare dottern Greta, ta emot sitt paket och niga eller bocka fint. Innan festen var slut plundrades granen på sina gottepåsar, som delades ut till var och en. Det var pappa som plockade ner dem stående på en hög trappstege.

Vi barn som bodde i huset fick vara med innan vi började skolan. Vi fick då också var sin gottepåse men naturligtvis ingen julklapp. Som avslutning på festen samlades alla runt granen för att sjunga psalmen ”Jag lyfter mina händer”.

I slutet av november varje år ägde Rödakorsfesten rum. Då var det tombola och auktion på många vackra handarbeten som åstadkommits under året. Ofta var det något uppträdande också. Jag minns att Hillevi Stenhammar sjöng där en gång. Handarbetsauktionen förrättades av Sverin och senare förvaltare Johnsson.

I början av december var det dags för Julklappsfondens fest. Då var det också lotterier och tombola. Det mest spännande var dock det stora lussetåget. Alla flickorna klädde sig i lucialinne. Vi samlades nere i Hallen. Lucian, som valts bland flickorna i högsta klassen, hade levande ljus i håret och tärnorna fick låna pappersdiadem, som pappa plockade fram ur en kartong där de förvarades. Det var mängder av barn i tåget och alla hade vi levande ljus i händerna.

Pojkarna deltog som stjärngossar och kanske att det fanns en och annan tomte också. Pappa förmanade oss att inte gå för när varandra, när vi gick upp för trapporna till Salen och sedan ett varv runt där inne. Vi sjöng ”Natten går tunga fjät…” Att vi inte brände varandra var ett under. Pappa var alltid väldigt orolig vid dessa tillställningar. Jag tror att det var vid samma tillfälle som skoleleverna spelade en pjäs. Jag minns att jag var tomtemor ett år när jag gick för Fröken Nilsson. Far och nissarna sjöng ”Lunka på, lunka på, det är långan väg att gå” när de närmade sig hemmet. Där-
efter drack man kaffe i Hallen. Det luktade kaffe, lussekatter och pepparkakor och man fick en tydlig känsla av att julen närmade sig.

Till dessa fester förväntades pappa alltid göra i ordning ställningen till tombolan och lägga över ett blått flaggtyg. Fröken Berg (Greta) kom i god tid med sin airedaleterrier och ställde upp vinsterna överskådligt bakom tombolan. Ibland spelade hon under kvällen något stycke på flygeln och det hände också att hon sjöng. Så sjöng vi unisont ”Du gamla du fria” också. Det var ju krigstid och det fanns mycket känsla i sången. På den tiden avslutades också alla radions sändningar och även offentliga samlingar med nationalsången.

Krigsåren

Jag minns en speciell dag, när farmor kom springande över gården med andan i halsen och ropade att nu hade tyskarna gått in i Norge. Det var den 9 april 1940 och jag var fem år. Belysningen på vägen i samhället användes nu inte längre, och i husen skulle det användas mörkläggningsgardiner. Brandförmannen Ernst Johansson (Tilda) ledde kurser i civilförsvar och arrangerade övningar i och utanför Österlyckan. Här låg folk markerade för att föreställa skadade. Andra rusade omkring
med bårar. Otäckt och skrämmande var det att se dem som var utrustade med gasmasker. De såg ut
som monster, och trots att man antagligen kände människorna under masken blev man rädd. Vid några av dessa övningar tror jag också lottorna deltog. Så ljöd flyglarmet och då skulle man rusa ner i källaren, som var vårt skyddsrum. Ingången till källaren var till vänster om stora trappan på framsidan av huset.

Den stora pannan i källarens pannrum eldades normalt med koks, som pappa skyfflade in med en stor skyffel. Nu under krigsåren, när det inte gick att få koks, fick man elda med ved, och det var inte vilken ved som helst. Stora famnavedsträd lastades av utanför källarfönstren. Där kunde de sedan ligga i regn och snö. Det var ett tungt arbete att elda med denna ved.

Övriga verksamheter i huset

Så snart jag lärt mig att läsa fanns det mycket nytt som huset kunde erbjuda. En kväll i veckan kom Otto Jonsson från Lindhagen för att sköta biblioteksverksamheten i Österlyckan. Han rullade upp de mörka rullgardinerna framför skåpen med böcker, och så anlände låntagarna. Vissa var alltid där som till exempel Lars Fred. Otto Jonsson var en stram och allvarlig man och han rökte cigarr. Cigarrlukten stannade länge kvar efter honom. I ett hörn av rummet fanns en trekantig spottkopp i vitt porslin, som en del av gubbarna använde sig av. Jag hade ju redan som mycket liten fått följa med pappa dit in och gjort iakttagelser, men nu kunde jag få låna själv.

Det fanns ett annat bibliotek i Österlyckan också, och det var Godtemplarnas. Deras böcker förvarades i skåp inne i Läsrummet, och bland dem fanns det fler som passade min unga ålder. Jag var medlem i NTO och kunde låna vid mötena en gång i veckan. Ledaren för NTO var Alfhild Emanuelsson, och hennes syster Ebba spelade orgel och hjälpte till med litet av varje. Mötena gick formellt till med vald ordförande, sekreterare och justeringsmän och det var vi barn som intog dessa roller. Jag minns särskilt Bengt Henningsson, Tore Eriksson och Anita Adamsson. ”Här är unga käcka viljor”, sjöng vi med kläm, och fortsatte sedan med orden ”vårt banér bär solens tecken och den friska vind i vecken som ger rymd och dag”. Melodin var medryckande och orden
lärde vi oss utan att alltid förstå dem.

De vuxna godtemplarna hade sin IOGT-loge med egna möten. Pingstvännerna hade också sina väckelsemöten i Hallen i Österlyckan. De spelade gitarr och sjöng glada väckelsesånger. Man kunde höra hallelujarop ända ut på gården. Speciellt på de så kallade eftermötena gick det livligt till.
Före min tid hade det spelats schack och brädspel i Läsrummet och jag har sett bilder på dem som var med. Det fanns pjäser och spelplan kvar i ett skåp och pappa lärde min bror och mig vad de olika pjäserna hette och hur de skulle förflyttas.

Jag minns att Amatörerna, ortens teatersällskap upplevde en renässans på 40-talet. De till och med turnerade med Bröderna Östermans huskors. Det fanns kulisser som kunde användas uppe på scenen. Både pappa och faster Ester hade varit med i Amatörerna från starten 1923, och pappa hade också varit ordförande genom åren.

De första filmerna som jag minns visades i Österlyckan. Det var slapstick-komedier, stumfilmer med ackompanjerande pianomusik, som visades av någon kringresande företagare. Man tyckte synd om personen som klängde sig fast utanför fönstret på en skyskrapa i New York eller jagades över taken, och man skrattade hejdlöst när någon fick gräddtårta i ansiktet. I filmerna förekom också Chaplin med sin hatt, käpp och för stora skor.

Danser, kalas och festligheter

Danserna i Österlyckan eller festerna som vi sade var en plåga för oss som bodde där. Det var ett förfärligt oväsen där ovanpå taket, när dansen började. Senare när jag själv var vuxen nog att delta, var det ganska praktiskt att ha dem i huset, tyckte jag. På den tiden var foxtrot den vanligaste dansen, men även tango och modern vals förekom. Mot slutet var det damernas och den som
bjudits upp till damernas återkom oftast vid sista dansen. Innanför stora ingången såldes det biljetter.

Där fanns det en biljettlucka till rummet innanför, som var faster Esters fram till dess att hon gifte sig 1942. Under danserna sattes det för en skärm inne i rummet.

Pappa gick alltid och strödde ut paraffin på golvet före dansen, för att det skulle bli bättre glid. Efteråt var han mycket noga med att gå runt i huset och kontrollera att det inte ”fanns eld någonstans”, som han sade. Det kunde ju ha funnits någon cigarrettfimp som låg och glödde
Kalas i Österlyckan var det allt som oftast. Pappa var nästan alltid värd på kalasen. Jag vet inte hur gamla vi var, när mamma ansåg att vi var gamla nog att vara ensamma hemma i lägenheten på kvällen, så att hon kunde hjälpa till att servera. Det blev alltid snärjigt dessa dagar. Ofta fick man hjälpa pappa att leta efter kragknappen, som hade en tendens att hoppa iväg och gömma sig under någon möbel. Vid bröllop var det frackklädsel som gällde.

Så var de iväg, och lugnet lägrade sig, såvida det inte behövdes en extra tårtspade eller något annat som var glömt, för då rusade mamma in och hämtade det hos oss. Det var alltid Elin i Kärret som var kokerska. Ibland kom hon redan dagen innan för att förbereda. Som hjälp vid serveringen hade hon Lopp-Olga. Så småningom kände sig Elin så hemma att hon själv kunde komma in och hämta grejor i våra lådor. Ibland kändes det som korsdrag, när de sprang in och ut hos oss.

När gästerna ätit färdigt åt alltid kökspersonalen, och då fick vi komma in och äta i Stora köket. Ofta var det glassbomb till efterrätt. Glassen hade tillverkats av Larsson, Bagarn. Längre fram levererades den av Ljungblads och sattes då av nere vid vägen av Alingsåsbussen, som måste passas, när den kom. För det mesta åt man uppe i Salen, för det var många gäster på bröllop och femtioårskalas. Men ibland när det inte var så många kunde man duka i Hallen.

När det var bröllop brukade det finnas en transparang med namnen på brudparet och årtalet ovanför dörren till Stora ingången. Om det var rätt årstid stod det björkar utanför. Brudskålen dracks i Salen. Efter maten med tal, telegram, visor, skålar och leven blev det dans och under kvällen skulle alla gästerna fotograferas. Fram på kvällen samlades de Tolleredbor som inte var bjudna för att ”apa”. Man ropade ”Brudparet ut!” och när man ropat tillräckligt många gånger kom brudparet ut på trappan med alla gästerna och gick ett varv ute i trädgården för att visa upp sig och lyssna på hurraropen. Om det var mörkt gick pappa och någon annan före med kandelabrar för att bana väg.
Före brudparet gick också spelemannen. Det var ofta Agne men ibland Gustav Svantesson eller Sven-Åke. Tant Maja i Hällbodal spelade också ibland på kalasen. Familjemedlemmar av olika åldrar deltog självklart. Och barnen hade lika roligt som de vuxna. De vuxna i mina föräldrars generation kunde ju dansa vals, polka, och schottis. En del var också duktiga på hambo. Det var ofta under dessa kalas som barnen tog sina första danssteg…

Arkitektutställningen

Strax efter kriget anordnades en arkitekttävling om ett nytt ”samhällscentrum” (flygeln, Gamla kontoret och Övre Fabriken) som skulle komplettera Österlyckan. Till utställningen inbjöds flera nordiska arkitekter. Jag minns när förslagen ställdes ut i Österlyckan.

Vid slutet av 40-talet hade ombyggnaden av Flygeln och Gamla kontoret blivit klar. Därmed förlorade Österlyckan litet av sin betydelse. Lånebiblioteket flyttades till Flygeln, där det också fanns ett läsrum med tidningar. Behovet för en del andra fritidsaktiviteter tillfredställdes också i flygeln och i Gamla kontoret. Österlyckans biblioteksrum gjordes om till garderob. Det var då som vår lägenhet moderniserades. Vårt skafferi förvandlades till badrum. En bit av lånebiblioteket gjordes om till garderob och skafferi åt oss, och vår lägenhet utökades med Läsrummet.

När sedan den nya vägen drogs fram på 50-talet och huset målades om, var det inte längre Österlyckan. Barndomens Österlyckan finns nu bara kvar i mitt minne.