Kanalen och Tuben i Tollered var avgörande delar av en teknik för att leda vatten från sjön Torskabotten till Tollereds Övre kraftstation. Både Kanalen och Tuben var anläggningar ovan mark. En mindre del av Tuben var nergrävd under Riksväg 6 fram till den punkt där kvarvarande delar av Tuben i dag är synlig ner till kraftstationen. Kanal och Tub anlades under åren 1908-1909. Tillgängligheten utnyttjades och gav möjlighet till fiske, även lekar där man kunde gå upp på Tuben och känna att den gungade mjukt under fötterna, lade man örat mot Tuben kunde man höra vattnets framfart. Texten i denna artikel är författad av Bengt Henningsson (1934-2019) som växte upp på fastigheten Holmåker ca 150 meter från slutet av Kanalen och början på Tuben.
Om och omkring Kanalen och ”Tuben” i Tollered, av Bengt Henningsson
Nääs Fabriker anlades 1833 på sin nuvarande plats vid sjön Sävelången på grund av den goda tillgången på vattenkraft i sjösystemet Ömmern – Torska ström – Torskabotten – Tollereds ström – Sävelången. Peter Wilhelm Berg, en förmögen köpman från Göteborg, hade år 1824 förvärvat egendomen Nääs slott på andra sidan Sävelången för att med sin familj slå sig ner där för gott. Han upptäckte snart att det i Tollered fanns stora möjligheter att i tidens anda starta en industri. Fallhöjden från Torskabotten till fabriksområdet via Bergafallet i Tollered ström var 47 m och bönderna i området hade i flera hundra år utnyttjat fallen för att skaffa extrainkomster, eftersom det var ont om odlingsbar mark runt gårdarna. Sålunda låg det år 1835 fyra sågar, sex kvarnar och fyra brännerier vid strömmen. För att kunna anlägga fabriken blev Peter Wilhelm tvungen att förvärva böndernas andelar i vattenfallen, en långvarig process. Först 1907 blev Nääs Fabrik ägare till hela Tollereds ström.
I början drevs ”övre” fabriken med direkt vattenkraft. En damm anlades mellan vägen och fabriken. Från denna leddes vattnet i en träränna till ett stort vattenhjul, nästan 5 m i diameter. Det var placerat i ett valv under fabriken och drev maskinerna via remmar. En annan ränna ledde till ett hjul som drev verkstadens maskineri. Senare tillkom fler rännor resp. vattenhjul och turbiner allteftersom verksamheten utvidgades.
Med tiden insåg man dock att vattenkraften kunde utnyttjas effektivare och planerna på ett elkrafttverk tog form. För det ändamålet lät man bygga en kanal som skulle leda vatten från Torskabottens norra ända till en punkt ca 400 m åt nordväst. Därifrån skulle vattnet ledas i ett 335 m långt, sluttande rör av kraftig stålplåt, 125 cm i diameter ”Tuben”, ned till den nya kraftstationen mittemot verkstaden. Den 2 juli 1909 släpptes vattnet i kanalen på för första gången för vissa prov.
Kanalens bredd och djup varierade beroende på terrängen. Större delen hade krävt omfattande sprängningar som påbörjades på nyåret 1908 och var i huvudsak klara på sommaren samma år. Vattendjupet var i genomsnitt ca 2 meter och kanalens bredd 2,5-4 m. Sidorna förstärktes med kraftiga stenblock där fast berg saknades. På den sista sträckan, ungefär 30 m, murades kanalväggarna med huggen sten.
Övrig utrustning för att få anläggningen att fungera var följande: rensgaller av snedställda järnstänger som gick från botten till ovanför vattenytan för att hindra skräp, grenar, löv, fiskar och andra mindre djur från att följa med vattnet och orsaka skador på maskinerna i kraftstationen. Det fanns ett sådant galler i vardera ändan av kanalen. Gallren rensades för hand med långskaftade rakor av plåt, ett tungt jobb som jag själv prövat på (men metmaskarna trivdes i lövhögarna man krattade upp).
Dammluckor i varje ända av kanalen för att delvis eller helt stoppa vattenflödet. Dessa manövrerades för hand med hjälp av vev och kugghjul som grep in i kuggstänger, fästa på luckorna.
I kanalens nedre ända fanns på sidan nära bottnen en liten dammlucka som kunde släppa ut flödvatten när kanalen var torrlagd eller, när så behövdes, vatten till tvättstugan som låg nedanför. För att fånga upp och styra flödet av detta vatten låg en ”tröskel” av betong/sten, ca 25 cm hög tvärsöver kanalens botten i sned vinkel mot utloppsluckan. Vidare fanns där ett översvämningsskydd i form av en öppning i kanalmurens sida strax under marknivå. Två gångbroar och en vägbro för annan trafik.
I början saknades effektiva inhägnader runt kanalen utom räcken vid broövergångarna. Mycket senare tillkom staket och ett skydd över vattenytan mellan gångbron och rensgallret vid inloppet till Tuben. Den övre gångbron försågs med låst grind och därigenom hindrades allmänheten från att utnyttja denna väg. Såvitt jag minns, hände det dock inga olyckor i eller vid kanalen.
Trots rensgallren lyckades en del fisk komma igenom, främst abborre och ål som fanns i Torskabotten. De levde sedan i kanalen, växte till och blev föremål för ortsbornas mete på veckosluten, då vattnet inte strömmade så snabbt. Författaren har själv som tonåring tillbringat många timmar liggande på mage på gångbron för att med rev och krok fånga de abborrar som sam nära gallret för att hitta något ätbart. Ibland kom et en metmask dinglande och då kunde metaren dra upp huskattens söndagsmiddag som stolt bars hem i en grenklyka.
Ett större fiskafänge ägde rum en lördagseftermiddag varje sommar. Tuben måste underhållas och det skedde under industrisemestern. När arbetet var slut vid middagstid och maskinerna stannade, kopplades elturbinerna ifrån. Dammluckorna vid inloppet från sjön stängdes och kanalen började tömmas på vatten. Detta tog några timmar och under tiden växte åskådar-skaran, några försedda med håv, hink och stövlar. De väntade på att vattennivån skulle bli låg nog, så att de kunde börja sitt håvfiske. När vattnet inte längre rann över betongtröskeln, var det grunt nog att hoppa i. Åskådarna uppe på kanalkanten hade en bättre överblick, och när de fick syn på en fisk, ropade de ”Abborre” eller ”En ål, en ål!”
De flesta deltagande var pojkar i tonåren och det rådde stor rivalitet om fångsten. Jag minns särskilt en händelse, när Yngve Samuelsson, som bodde i Slutet, kom springande bakom Blockeberg, förföljd av några tonåringar. Yngve höll en stövel i famnen – förmodligen innehållande en ål. Om bytet var självfångat eller ej, vet jag inte men flyktingen tog sin tillflykt till Selma och Hans Janssons kök i Holmåker. Därifrån hoppade Yngve ut genom fönstret på baksidan och undkom på så sätt sina förföljare.
Tillgången på fisk kan nog förklaras av det faktum att det lagrades timmerstockar i vattnet utanför kanalens inlopp inför senare sågning i det fabriksägda sågverk som låg på en udde mellan kanalen och Torskabottens ursprungliga utlopp i Tollereds ström. Det fanns gott om larver och insekter i stockarna och en del av dessa följde säkert med in i kanalen. Timret kom från skogarna runt Ömmern och dess grannsjöar. Det fällda timret flottades på Ömmern, sedan via en ränna till Torskabotten. Här gjorde man en ”länsa”, dvs de utspridda stockarna samlades ihop och omgavs av en ”länk” av på längden hopkedjade stockar så att det bildades liksom en ö. Denna ”ö” bogserades efter en eka, rodd av två man, hela vägen till sågverket. Ekan kallades i folkmun för ”flôtarepompa”.
Som tidigare nämnts, låg det en tvättstuga ”Lakhuset” nedanför kanalens slut. Den fick sitt vatten från kanalen via den lilla dammluckan nära bottnen som kunde öppnas vid behov. Tvättstugan användes av hushållen i Blockeberg och Holmåker. Den fungerade även vid julslakten, då det skållheta vattnet från den stora vedeldade järngrytan kom väl till pass. Där fanns också ett sköljkar av betong (ca 1 x 2 m) som också fick sitt vatten via trärännor från den lilla dammluckan vid kanalens botten. Det var också ett bra badkar för oss barn. Det fanns också elektriskt ljus som gjorde att ”lakhuset” kunde användas även när det var mörkt. För att släppa på strömmen måste man vrida om en strömbrytare som var placerad högt uppe på en el-stolpe femtio meter därifrån.
En annan ”inrättning” var duschen, en plåtspann med spikhål i botten som var upphängd i ändan av en träränna. Vattnet kom även här från dammluckan vid kanalens botten. Som insynsskydd hade man riggat upp stora sjok av säckväv, fästa vid buskar och träd. Hit kom männen på lördagseftermiddagarna för att skölja av sig veckans fabriksdamm. Tyvärr var det endast sommartid som denna ”lyx” kunde utnyttjas på grund av vattentemperaturen. En gång kom min far hem med en stor ål som hade fastnat i duschspannen. Gissa om mor Ebba blev förskräckt! Hon trodde det var en orm. Hon avskydde ormar. Vattnet i trärännorna kom även väl till pass för att driva leksaksvattenhjul och -maskiner av olika slag som jag hade snickrat ihop i Farfar Hennings snickarbod, ett kärt tillhåll. Även här fanns det belysning – en stearinstump i en stallykta!
Tuben
Tuben, som var gjord av 10 mm stålplåt, låg oskyddad på marken på murade fundament och måste underhållas varje år. (Se ovan!) När kanalen och tuben tömts på vatten, öppnades tubens manluckor och olika arbetslag klättrade ner i dess inre, beväpnade med hackor, skrapor, borstar och tjärpytsar. Det fanns ingen annan ventilation än självdrag genom manluckorna. Om männen bar gasmask, kunde man inte se, bara höra deras förvrängda röster som ekade ur djupet.
Att springa på tuben var ett populärt ungdomsnöje: lite farligt och definitivt inte tillåtet.
Detta var några minnesbilder från Tollered under fyrtio- och femtiotalen som genom åren har följt mig. Eftersom jag bodde i Holmåker, ca 200 m från kanalen, var det naturligt att lekar och händelser i detta område spelade en stor roll under min uppväxt. Jag minns den tiden med glädje och saknad men nu är den ett minne blott. Fabriken avvecklades 1981, kanalen fylldes igen och tuben revs 1986, förutom sista biten mellan fabrikskontoret och övre kraftstationen, som behölls som ett minne över industriell utveckling i Västsverige. Kanalens sträckning och kvarvarande del av Tuben kan anas på Lantmäteriets flygkarta över Tollered.