Ursprungligen drevs maskinerna i fabriken med vattenhjul i rännor från Tolleredström in i ett system bestående av hjul och remmar. Med vattenkraftens hjälp tillkom elkraften 1908-1909 genom att kanalen och plåttuben samt den Övre Kraftstationen med två generatorer på vardera 400 kW byggdes. 1933 tillkom ytterligare en generator på 500 kW.
Fallhöjden mellan Torskabotten och kraftstationen var 48 m och maximal vattenåtgång låg på 3,5 kubikmeter per sekund. 1934 byggdes den Nedre Kraftstationen (halvautomatisk) i Mellersta Fabriken som omsatte den resterande energi som fanns kvar i fallhöjden mellan Övre kraftstationen och fabriken. Fallhöjden som den nedre turbinen låg på var cirka tolv meter.
Generatorn hade effekten 250 kW i Mellersta Fabriken och den kunde styras från den Övre kraftstationen, vilken också försåg turbinen i den Nedre Kraftstationen med vatten ur kraftverksdammen. Den maximala effekten för de båda kraftstationerna uppgick till 1 550 kW.
Kraften räcker inte längre till
Fram till omkring 1950 hade dessa kraftstationer klarat fabrikens och samhällets behov av energi. Fabriken gick nu på högvarv och det började byggas nya bostäder. Detta samt några nederbördsfattiga år visade tydligt att mer energi måste till för att trygga sysselsättning och samhällets utveckling.
Konsulter och entreprenörer anlitades och dessa tillsammans med Nääs Fabrikers egen verkstadspersonal genomförde i början på 1950-talet en omfattande upprustning av elkraftsanläggningen.
Utbyggnad och modernisering
Fallhöjden mellan Ömmern och Torskabotten är cirka elva meter. Den byggdes nu ut med ett nytt kraftverk, ”Torska”, på 500 kW. För sin tid var detta en modern och automatisk station, som maskinisten i Tollered kunde fjärrmanövrera och fasa ihop med de äldre generatorerna.
Möjligheten att köpa energi utifrån var starkt begränsad på grund av en föråldrad ledning till och från stamnätet i Sjömarken utanför Borås. Denna ledning gick via Hultafors Kraft över Torska, Nolhagen, Brännabben och ner till Fabriken. Någonting radikalt måste alltså göras.
Utöver behovet av mer energi började nu också den moderna elektroniken göra sitt intåg i både fabrikens och hushållens maskiner. Därför krävdes också en konstant och stabil spänning (volt) och en exakt frekvens (50 Hz).
Nytt ställverk och högspänningsledningar
Den befintliga mekaniska spänningsregulatorn (egentillverkad på 1930-talet) uppfyllde inte krav för fortsatt drift. Spänningen från generatorernas 400 volt behövde också transformeras upp till 10 000 volt innan den fördelades ut på nätet. Den högre spänningen krävdes för att minska överföringsförlusterna. Utlösnings- och kortslutningsvillkoret i hela elanläggningen på 2 560 ampere måste också säkerställas.
Det byggdes nytt ställverk för 10 000 volt 1955-1956 och nya högspänningsledningar till Torska vidare till Sävhult och Hultafors kraft. Även till Nääs, Mossen och Brännabben drogs nya ledningar. Generatorerna i de gamla kraftstationerna i Tollered moderniserades delvis med nya regulatorer. Kraftverkens maxeffekt var nu uppe runt 2 000 kW.
Möjlighet att sälja el
När detta stod klart var energibehovet tryggat för överskådlig tid, man hade lyckats utvinna 20-25 procent mer energi på samma vattenmängd. Via högspänningsnätet kunde man nu också vid behov samköra med stamnätet genom Hultafors Kraft och på så sätt spara vatten.
En annan möjlighet med samkörningen var också att ”sälja ström” ut på stamnätet. Detta förekom nederbördsrika år, man behövde då inte öppna dammluckorna och bokstavligt talat spola bort energin.