Vi kom som de första båtflyktingarna till Sverige i slutet av andra världskriget från Estland. Ankom 1 oktober 1944 till Gåsholmen utanför Gävle. Vi kom från kriget till ett nytt land och fick ett vänligt mottagande i Sverige. Kriget pågick fortfarande och Europa var slaget i spillror, men Sverige hade lyckats hålla sig utanför kriget och stod med en oskadad industri och väntade på att komma igång och hjälpa Europas folk. Men problemet var brist på arbetskraft och det är där som estländarna kommer in i bilden.

Efter lägervistelse och diverse jordbruks- och skogsjobb så kom vi år 1946 till Tollered. Att just estländarna fick vara med och bidra till uppbyggnaden utav den svenska välfärden kändes stort. Estländarna var välutbildade, många hade samma värderingar, samma traditioner, kom från ett demokratiskt land (kvinnlig rösträtt infördes innan Sverige) hade samma religion men så var det språkbarriären. Det fanns ingen tid för SFI eller språkträning – alla skulle ju in i produktionen för att bidra till kommande
välstånd för landet och detta tack vare invandrarna som väl behövdes i fabrikerna.

Bosättningslån istället för bidrag

Några bidrag eller socialbidrag stod inte till buds, men ett bosättningslån som skulle återbetalas så snart man fått lön var ändå en hjälpande hand för starten i det nya landet. Vi fick Röda Främlingspass (gällde bara i Sverige). Sista sidan hade stämplar hur stort lånet var och från lönen drogs en viss summa av tills lånet var betalt. Passar på att nämna att det var ett ”sparsmakat” möblemang, stolar, bord, sängar med mera. Dessa hade med mina ögon aldrig gått att exportera eller sälja utomlands på grund av undermålig kvalitet.

Föräldrarna fick jobb på Nääs Fabriker som även tillhandahöll bostad så länge man var anställd på fabriken. Det var tryggt att växa upp i ett brukssamhälle som Tollered. Som barn lärde man sig språket ganska snabbt, men för föräldrarna var det svårare. På arbetet gick det inte att prata på grund av bullret från maskinerna och på ledig tid umgicks man med landsmän. Hemspråket var estniska. Trots att många kunde andra språk hjälpte inte detta mycket, svenska gällde.

I Konsumbutiken anställdes fyra estniska personer ”Harri” Nellis och August Tamm för att få bättre ”flyt” i butiken – det var ransonering fortfarande med mycket klippa och klistra – och systrarna Esta och Erika Äärlatht i manufaktur- och stuvförsäljningen som servade många estniska familjer.

Många fritidsaktiviteter

Nu lite om mig själv. Jag är född i september 1940. Vi  var fem syskon varav tre följde med till Tollered. Mina föräldrar var födda år 1900 och pappa var fiskare till yrket så omställningen blev stor att jobba inne i fabriken. I Tollered fanns det mycket för ungdomen. Scoutrörelsen hade en jättefin lokal, själv var jag vargunge i Gula Patrullen och scout i Patrullen Vargen. Vi hade även en Scoutstuga i Sävenäs vid Torskabottensjön. Metallslöjd kvällstid med ”Roberts-Johan” Robertsson en gång i veckan. Från Göteborg kom då också en ”Mäster” Herr Elving för att lära ut lite färdigheter.

Vidare fanns hobbyslöjd för både ungdom och äldre. ”Bas-Elon” Svensson var lärare. Jag tillverkade en bokhylla, golvlampa i almträ, ett fanerat radiobord, ett sybord på ben med mera.

Aktiviteter vintertid var skidor, skridskor när isen lagt sig på Grantjärn, sedan Torskabotten, och när Sävelången lagt sig – vilket oftast skedde efter nyår – blev det där. En verklig Tolleredspecial var att åka ”Läkta” på kälke, läkta var spill efter att man sågat virke i sågen. Det var yttersta barken och liste virke med en klump i änden cirka tre–fyra meter lång. Vi kallade den också åka
”släpa”, det var som en styråra på en båt eller pråm. Starten var oftast ”Störtalia” uppe vid Björkdahls eller Holmåker och ibland Bergaredsbacken via Sketas-Lid till fabriken vid sjön. Sedan fanns det i Österlyckan brottning, styrketräning, pingis, tror jag, och gymnastik med mera.

41 estniska barn på skolan

Sommartid var det mycket fotboll, kanot, fiske med och utan båt. Pappa hade riggat vår julle så jag lärde mig segla på det viset. Som fiskarepojke fick jag för första gången prova på en riktig Tolleredspecialitet ”Skinnarycka”. Vad är då detta? Jo, det är en bit torkat ålskinn som är platt. Man klipper till en liten fisk 5 cm lång och målar denna med silverfärg och röda ränder som förstärker utseendet av en abborre. Så trär man två stycken krokar hakade i varandra, tar 25 meter nylonlina, ett pimpelhandtag eller en träpinne 40 cm lång, slår i två spikar att veva upp linan på sedan är det klart. Det bör vara två personer med, en som ror och en som sitter på aktertoften och rycker. För att öka fiskechansen kan man ha en i varje hand, man ror sakta förbi vassruggarna en fin och lugn sommarkväll, vackert.

Under min skoltid gick det 41 estniska barn i klasserna 1 – 7. Många en kort tid, men det fanns alltid några i varje klass.
Genom anpassning och idogt arbete och ett mycket gott förhållande till landets befolkning blev vi ganska snabbt accepterade i vårt andra hemland Sverige. Detta tror jag med stor värme i hjärtat att alla i Sverige boende estländare skriver under på.
Man kan säga att vi tog seden dit vi kom, vi tog vara på de möjligheter som gavs. Vi visade att vi inte bara hade rättigheter utan även skyldigheter i det nya landet. Vi bidrog aktivt till det svenska samhällets dåtida och nutida framgångar. Med dessa ord som avslutning vill jag och mina landsmän tacka Sverige för möjligheten att bygga upp ett tryggt och bra liv i det nya hemlandet.