Fabriken förbrukade som mest omkring 1200 kW och samhället med sina omkring 600 abonnenter resten av energin. Från att vattenkraften moderniserades under mitten av 50-talet manövrerades samtliga fem generatorer av två maskinister i skiftgång under vardagar.

Nattetid och helger klarade man med jourtjänst då effektbehovet var någorlunda konstant och endast ett fåtal generatorer behövde köras varav en med automatisk reglering, antingen generator 2 (500 kW) i Tollered eller den i Torska.

Personal som alltid var på tårna

Raster och andra stopp i fabriken påkallade också maskinistens insatser för att balansera effektbehovet exakt. Detta förhållande utnyttjades bland annat vid smörjning av generatorer eftersom behovet gick ned cirka 15 minuter och den tiden kunde generatorerna smörjas.

Åska och starka vindar ställde också höga krav på beslutsamhet i kraftstationen. Den maskinist som arbetade sena skiftet hade därefter nattjour samt helgjour vilket innebar tillsyn fyra gånger per dag och en mekanisk ”egentillverkad” larmanordning hemma i sin bostad.

Under slutet av 60-talet och fram till 1976 ansvarade också maskinisterna för Ångcentralen (tjockoljedrift) som försåg fabriken med värme samt tvättstuga, bad och bastu med ånga och varmvatten.

Under cirka 25 år försågs Nääs Fabriker och Tollereds samhälle med energi på detta sätt.

Maskinister i Kraftstationerna 1909 – 1981

Åren 1909 – 1949 var Hjalmar Olsson ensam om detta arbete, begreppet ”Livegen” kan nog användas i detta sammanhang. Till Hjalmar och hans familj uppfördes en egen bostad på gångavstånd till stationen, ”Maskinistbostaden” eller ”Början” som den numera heter. När Hjalmar slutade infördes 2-skift i stationen.

1:a skiftet arbetade 04.30 – 13.30 detta för att hinna fasa in de olika generatorerna i takt med att produktionen startade klockan 05.

2:a skiftet arbetade 13.00 – 22.30 för att i samband med att man slutade arbete också stängde ned stationen till normalläge under natten.

Maskinister vid kraftstationen var Algot Carlsson, John Johansson, Erland Johansson, Viktor Magnusson, John Gimdal samt Gunnar Theodorsson. Reservmaskinister var Bengt Johansson, Agne Jacobsson, Alf Axelsson (Granström) samt Sven-Olof Danielsson.

Inget för klaustrofobiska

Ett återkommande arbete var rengöring, kontroll och vid behov tjärning av kraftverkstuben invändigt. Detta gick av stapeln den första helgen på industrisemestern när fabriken stod stilla och elförbrukningen i samhället kunde tillgodoses från Hultafors kraft. Arbetet hade låg status och var inget fingöra, både skitigt och riskfyllt dock med en möjlighet att tjäna en hacka extra på sin lediga tid.

Man började med att stänga luckorna vid sjön nästan helt, därefter tömdes kanalen på vatten ner till en nivå på cirka 20 centimeter. Sedan stängdes luckorna framför tuben så långt ner att endast lite vatten rann in i tuben, detta utgjorde sedan vatten för tvätt samtidigt som det transporterade allt skräp ner till ändan av tuben där det samlades upp i ett rensfilter.

Tvättningen utfördes med stålborstar och sopkvastar. Man fick arbeta gåendes på huk med ett fåtal möjligheter att sträcka på sig genom en manlucka. Dessutom lutade tuben bitvis kraftigt och vattnet gjorde att det var halt och slirigt. Det fanns också anpassade brädor som passade in i tuben för att om möjligt få sitta en stund. Var det solsken blev hettan inne i tuben påfrestande.
Den invändiga målningen

Efter tvättningen stängdes vattnet av helt och när tuben torkat kontrollerades behovet av eventuell invändig målning/behandling med tjära. Målningen/behandlingen utgjorde det verkliga skitgörat. Över tid har säkert de flesta Tolleredsbor om än inte deltagit så känner de i vart fall någon som varit med i sammanhanget.

Peter Nellis minns 2020 att hans far Hariton, som kom från Estland, berättade att han varit med om att jobba i tuben redan under de första åren då han kommit till Tollered.

Ingemar Frey nedtecknade 2020:

Året var 1964. Då var det dags att underhålla Tuben invändigt. Tuben förser Övre Kraftstationen med vatten. Vi som skulle utföra detta arbete på semestern under 1 vecka var ”Lure” Hilmer Olsson, Paul Antonen. ”Bäcka” Gustav Karlsson, jag själv och en jugoslavisk man som jag ej minns namnet på.

Först skulle det skrapas loss lösa flagor. Därefter skedde målningen med en för året ny tjock massa, som skulle blandas med vatten. Detta gjordes av ”Bäcka” Gustav. Tidigare användes så kallad asfalttjära som värmdes upp till 100 grader i flytande form, men det kunde ske väldiga brännskador om man fick det på sig. Detta kunde ske när hinken skulle lyftas ner genom manluckan.

Det jobbigaste var nog att gå böjd så länge. Vi fick gå på kanterna för det rann lite vatten i botten, som också gjorde att det var halt. Tuben mätte som högst cirka 1, 5 meter i diameter och smalnade av längre ned mot Kraftstationen. Tuben var 335 meter lång. Det var långt mellan manluckorna.

Vi hade pannlampor och det fanns också några lampor upphängda i ”taket” på Tuben. Dessa var svaga lampor på 24 V för det gick inte att ha 220 V. Vi tyckte att vi hade fått ett bra ekonomiskt bud för detta arbete, men det var långa dagar, så när vi räknade ut efteråt hade vi tjänat sämre än när vi arbetade på våra vanliga arbeten i fabriken.

Sven-Olof Danielsson minns 1973 första lördagen i juli. Då skulle tuben enbart tvättas för inspektion. Detta visade sig sedan bli den sista gången arbetet utfördes. Förutom Sven-Olof var det Sven Källman, Martin ”på Snipås” Johansson, Safet Zahirovic och Draguljub Gajic:

På förrådet hade vi hämtat ut verktyg, ficklampor samt overaller, handskar och en skärmmössa med reklam för Engbergs Järnhandel.

Verkmästare Westlund var arbetsledare och Johan Robertsson skulle skruva bort manluckorna. Martin tilldelades ett lite bättre och viktigare jobb, att sitta längst ner i tuben och hålla rent vid bottenventilen. Detta med anledning av att Martin varit med tidigare om åren och kunde rutinerna.

Efter någon halvtimma var Johan klar med manluckorna så att vi övriga kunde krypa ner och börja. Westlund ber Gajic att gå bort till affären och hämta en back ”sötdricka” som var beställd till oss för att släcka törsten. Själv tog han med sig Johan till Värdshuset där de skulle finnas tillgängliga vid behov.

Martin berättar nu 2020 när jag talar med honom att när han satt nere vid rensventilen så minns han att i början kom det mycket skräp och smuts, men ganska snart kom det bara rent och fint vatten. Han klättrade då upp genom tuben och tittade upp i den första manluckan vid kontoret, där fick han förklaringen. Uppe i backen på tuben låg vi övriga raklånga och vilade i solen. Så kunde det gå till när tuben skulle underhållas.

Branden i generator 2

Vid ett tillfälle läckte en av smörjnipplarna på turbinhjulet så att vatten sprutade rakt in i generatorns lindningar varvid kortslutning och brand uppstod. Detta hände nattetid då stationen var obemannad med resultat att generatorn blev förstörd och fick skickas till ASEA för att lindas om. Generatorn var på plats cirka två månader efter branden, juni 1974.

När vattnet tog slut

Vattennivån i sjön Torskabotten kunde variera med 20-30 cm över dygnet beroende på effektuttaget vid stationen i Torska respektive Tollered. Tidens tand arbetade oförtrutet på och helt plötsligt en dag så gick kraftstationen i Tollered ned i varvtal, vattnet tog slut, tuben och kanalen tömdes på vatten. Ingen förstod först vad som hänt förrän man tagits sig upp till kanalens intag. Där återfanns ett cirka 600 m2 stort gungfly som lossnat ifrån Olas Skog (andra sidan sjön) på grund av variationerna och som i sin tur blockerat intaget till kanalen.

Efter denna händelse så reglerades sjön efter normal-nivå, september 1973.